Hej jag heter foreverangel och jag är alkoholist och narkoman.

Jag har varit nykter i 1 år, 4 månader och 4 dagar.

Jag vill så gärna gråta, men de kommer inga tårar. jag vet inte vad som hänt med mig som alltid haft nära till gråt.

Jag känner något men nått som jag aldrig känt förut. de gör mig förvirrad för det känns som att jag inte känner alls.

Jag borde känna något, ilska, sorg, men jag kan inte sätta mitt finger på de. de känns som att jag är drenerad på känslor och tom.

Jag borde vara fly förbannad för allt som hänt, jag borde hata. men jag gör inte de. jag tycker mest synd om mitt ex för att han ställt till de så för sig själv och för mig. Att han satt sig i skiten och förlorat mig och inte är med sin dotter. han har knappt sett henne sen hon var 5 veckor gammal. Och han har tage på sig offerkoftan och tycker synd om sig själv.

jag undrar hur han igentligen känner. bakom all skitsnack. Hur han känner inför mig, att han bröt sitt löfte att de aldrig skulle hända igen.

Jag undrar hur han tänkte när han slog mig, jag vet att han förväntade sig inte att jag skulle lämna honom. bara de gör mig stumm. Säger de mer om honom eller mer om mig? Att jag stått där i vått och tort och tage imot plågan. utan att han har fått smaka på koncekvenserna. Ja! så har det varit, men jag har tänkt att jag får vänja mig med den psykiska våldtäckten om jag ska leva med honom så jag har bitit ihop. trampat på mig själv kallas de oxå.

Sedan kom de dom sista slagen. Jag har tänkt tusen gånger om, ska jag, kan jag? kan jag se min själv i spegeln om jag gick tillbaka? svaret är solklart, svaret är nej. jag skulle inte ha någon heder kvar. jag skulle inte stå för den jag är. och allt jag lärt mig på behandlingen.

Jag ber till min hägre makt att jag är precis där jag ska vara på min väg för att det är de jag behöver. jag har inte tid att bryta ihop heller.. Jag har min vackra dotter att ta hand om.

Hon som jag viskar i örat på när hon sover att jag gjorde allt jag kunde, mamma älskar dig och jag är lessen för att pappa inte är här, jag försökte med allt , gud som jag försökte men mamma orkar inte stå ut mer. va inte arg på mig, jag valde att gå för att rädda oss.Gonatt min skatt och tack för att du räddade mammas liv. men nu är det min tur att rädda ditt.

Jag måste våga tro. tro igen.

Tack!