De är ingen vanlig dag , för de är min ängels 1 års dag!
Vid denhär tiden för 1 år sen låg vi på bb. Lillan va 11 timmar gammal och jag va trött men så lycklig!
Jag trodde att jag visste precis hur våra liv skulle bli. Där uppe i skogen.
I vårat hus bland molnen .
För 1,5 år sen va de sommar, jag stog på berget och hade nyss fått veta att jag var gravid. Jag minns dom orden jag sa som om de vore igår. " de är nu eller aldrig jag måste få veta om de kan bli bra mellan oss, funkar de inte så får jag lämna honom" och nu står jag här ensam.
Och jag fick veta de jag behövde veta för att kunna släppa taget.
Idag kan jag säga med ro att jag gjort allt jag kunde göra. Men inget av de låg i mina händer. Jag har varit maktlös inför de som komma skall. Men de har varit mitt livs längsta resa . Fem år har känns som tio...
Och nu har jag varit ensam i 11 månader.
Glad men utmattad. Ren men trasig.
Han förstörde allt.

Kom ihåg mig när solen lyser genom träden i skogen.
Kom ihåg mig när vattnet blir till vågor i sjön.
Kom ihåg mig en vacker vinterdag.
Kom ihåg mig när axel rudi Pell sjunger sina toner.
Kom ihåg mig när du tänder ett ljus.
Kom ihåg mig .
11.12.24

I will never forget, forget every day that my eyes were filled with burning tears! I will never forget, forget the black empty space between me and the world ! I will never forget, forget how black life can be! I will never forget, forget how exhausted I was. I will never forget, forget how I saw death as a reward! I can never forget.... I wrote the song about sorrow ! I wrote the song about pain ! I wrote the song about anxiety ! I wrote the song about the black path. I did.....

Om jag är bitter? Jag blir bitter när jag hör ditt namn, jag blir bitter när jag hör din röst, jag blir bitter när jag blir påmind om allt som hänt, jag blir bitter när minnena kommer tillbaka , när jag tänker på allt jag fått gått igenom, jag blir även bitter på mig själv emellanåt, när jag ställer mig frågan Varför jag utsatt mig själv för detta trauma.
Du brukar fråga mig ibland att de kan inte bara vara ditt fel, att jag har en del i de hela som hänt. Jag brukar säga nej, de har jag inte. Men när jag ställer den frågan till mig själv så kan jag svara okej, jag har min del i de hela att skylla på mig själv. Och svaret blir då, ja, jag har en del i det att JAG STANNAT KVAR, Jag är hälften delaktig i min egen sorg. Jag hade kunnat rädda min själ mycke tidigare än 5 år senare.
Jag gjorde inte det och kanske var jag inte redo heller, jag är bara TACKSAM idag att jag lever. Att jag kom därifrån med livet i behåll.
Jag har haft mycke tid att tänka sen den 4 februari 2012 ... nätterna har varit sömnlösa i ilska och tårar blandat med sinnesro om vart annat. Tankarna har ekat och oftast har jag inte känt något alls.
jag dog inombords när du la dina nävar på mig. Aldrig har jag känt mig så sviken förr! Aldrig har jag varit så likgiltigt ut och in. Jag Förstod inte då i min förtvivlan och jag förstår inte idag heller hur du kunde göra så. Jag tror inte att du FATTAR VAD DU GJORT EGENTLIGEN .
Hur du fått mig att känna...

jag fick lämna allt vi byggt upp!
Du går kvar i mina fotspår. Du rör vid allt jag har skapat och tagit i.
Naturen som jag förälskade mig i. Där går du och undrar om jag någonsin kommer tillbaka.
Eller om jag är borta för alltid.

Om du skulle känna den sorg och bitterhet jag bärt runt på, skulle du köpt dig ett rep och avslutat livet. För den är grotesk och vidrig. Jag gjorde de, men jag hade tur.

Men aldrig idag. Aldrig ,
Idag är jag okej så länge jag håller mig borta ifrån dig. Jag kan andas och att andas min egen luft är ett privilegium. Jag kan andas men känner fortfarande en sorg i min kropp värka. Jag tror den alltid kommer stanna där. Märkt för livet! Formad och härdad.

Jag ville ge dig precis allt, och de kunde jag ha gjort !
Men du har aldrig förtjänat mig. Aldrig !
Magin som fanns när vi åkte, finns inte längre. Den försvann när du tog dig rätten till min egen kropp. Där dog allt! Jag dog, du dog. Kärleken dog. Vi dog. Stunder av magi dog. Och aldrig har de bleve desamma igen...
Jag har ett brinnande förakt av hat i mina ögon , när jag ser på dig. De är bara sorg.

Jag skriver inte till dig . jag skriver för att jag ska släppa taget om min ilska och bitterhet, jag skriver för att läka mig själv .
Och jag hoppas att jag än dag kommer att klara av de. För de liv jag left med dig de senaste åren är inte normalt. Jag har träffat många människor på min väg men aldrig något så sjukt som i din värld. Håret reser sig på mina armar av bara tanken.

Jag är tacksam... Jag är nykter, jag har min älskade ängel, jag är fri från besattheten att förstöra mitt eget liv Allting sker av en anledning, och jag kommer en dag få veta varför just jag fick gå igenom dehär .

Tills dess,, ta hand om varandra..
Livet är för kort för att vara olycklig.

9 månader har gått. Jag har varit tvungen att sätta mig skälv på paus för att ro ihop allting. Själv med en liten i armarna. Det har varit dom mest skrämmande tiden i mitt liv på ett helt nytt plan. Men oxå den mest värdefulla och lyckligaste tiden! Jag har gått igenom så mycke på dessa månader och jag har inte vågat känna efter hur mitt jag mår för jag har varit så uppslukad av min dotter för att kunna vara allt för henne, för det är de hon förkänar! De bästa! Hon bad inte om att få komma till denhär världen och absolut inte att komma till den situation hon och jag hamnade i när jag tvingades lämna hennes pappa för att han misshandlad mig. Natten då hon föddes började våran ensamma resa tillsammans. Jag är inte ledsen för att jag tar hand om henne själv, jag är lessen för den familj jag så länge drömt om , men aldrig fick. Jag känner mig blåst på min dröm. Jag hade äntligen fått fotfäste i mitt nya liv och då kom nästa smäll. Det känns som igår när jag trodde att han skulle ta livet av mig, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, de enda jag tänkte på va Min lilla ängel. När jag äntligen tog mig ut med henne från huset och vi körde mitt i den mörka natten genom skogen kändes det som mitt liv va över, tusen tankar ekade i huvet. Jag kände mig så liten och värdelös, förstföderska och ensam. Sviken och skändad. Sorgsen och olycklig. Förnedrad och besegrad. Jag grät mig igenom dom nästkommande månaderna med min ängel i min famn. 5 veckor gammal. Bad tusentals böner till min högre makt att han skulle höra mig och skydda oss. Hjälpa mig att vara allt jag kan för min dotter. Ge mig styrka och mod.

Hon är allt för mig! Precis allt! Hon ger mig kärlek, tröst, värme, lycka och mening. utan henne tror jag inte att jag orkat leva! jag är tacksam och inte en enda dag låter jag gå förbi utan att jag talar om för henne hur mycke jag älskar hon, jag älskar henne så mycke att det gör ont i hela min kropp!!!!
Jag önskar bara att jag kan släppa taget om det som hänt, dom andra drömmarna som jag drömt, som en efter en har tagit slut. Att smärtan ska försvinna och sorgen blekna ut.

Att mitt jag ska våga känna på mina känslor utan att vara rädd för att rasa samman i tusentals bitar igen. Att jag ska läka.