Ikväll har de gått ett år sedan jag flydde mitt hem med min 5 veckor gamla Dotter. Och inte en enda gång har jag vänt mig om igen. För min heder fick du inte.
Till han som tog mitt liv i sina händer, förnedrade, skändade och trodde han var Gud..
Årsdagen är här och jag har tagit tillbaka de du tog av mig.
För idag är jag inte död, idag lever jag!

"Vi lider inte i första hand från våra laster eller våra svagheter, utan från våra illusioner. Vi hemsökt, inte av verkligheten, men av de bilder vi har lagt i deras ställe."

Jag söker ständigt efter citat och texter för att sätta ord på vad de är jag känner för de känns som att inga ord jag kan uttala gör sig rättvis imot den rastlösa sorg och smärta som bränner inuti. Jag söker i hopp om att jag en dag ska komma över dendär rätta texten som kommer förändra mitt liv. Hur många år jag letat har jag tappat räkningen i..
Jag bara undrar när de ska ta slut , när ska jag få vila.. Finns de en ende eller är de för evigt..
Vad är meningen med allt.. Allt detta lidande .. Jag undrar vart min sinnesro tog vägen..
Jag vill inte leva med honom men kan inte sätta mig själv fri.. Jag känner mig bunden. Sorgsen, orättvist behandlad. Och oförmögen att sätta mig själv fri.
Gode Gud ta denna sveda och värk ifrån mig!
De är 20 dagar kvar till årsdagen och jag sitter fast .
Gode Gud , hjälp mig att hjälpa mig själv.

Jag vill inte tala om för någon hur smärtan brinner inombords.
För ingen ska tro att jag ser mig själv som ett offer, jag vill inte ha någon sympati, jag vill inte att någon ska titta på mig och säga att det är synd om mig för det jag gått igenom.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, snarare tvärt om.
De människor som dömer mig för att jag gör de val jag gör, är människor som inte vet vad du gjort!

Det som har tyngt mina axlar som sten har blivit till damm jag sopat av.
Men tyngden har lagt sig på ett annat ställe och gnagt upp ett hål i mitt bröst som bara blivit större och större med tiden.

Jag har inte hittat något att fylla detta tomrum med än.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna få tillbaka de som tagits ifrån mig. Om jag någonsin kommer att få sinnesro just där inne. Det krävs ett hårt arbete för de.
Och jag kommer nog alltid att gå och undra varför... Hur en människa kan bli så jävla ond. Vad de är som driver att vilja skada någon annan på detta sätt.

Jag förlät dig en gång och jag minns den dagen som om de vore igår.
Jag släpade fötterna efter mig en lång tid, gnistan var borta, glöden till livet och till mig själv hade brunne ut för länge sen.
Någonting var jag tvungen att göra, och de va då jag förstog att förlåtelse var min enda utväg. Inte för din skull utan för min egen..
De tog ytterligare ett tag till jag en dag tog upp telefonen och ringde dig och vi träffades .
De va sommar , de hade passerat 9 månader förbi, vi satt på Klippan och jag sa att de är något jag måste få säga. Tårarna började rinna, det kändes som om jag hade fått tunghäfta. Orden satt fast men till slut så sa jag de.. " jag förlåter dig, jag sätter dig fri för det du gjort, men framför allt så sätter jag mig själv fri" .
Den känslan va oändlig och jag menade de fullt ut varenda ord. Och inte en enda gång sedan dess har jag hållet dig skyldig för den smärtan igen. Däremot har jag fått ätit upp ett x antal gånger att jag satt dit dig för de, av ingen annan än dig.. Ruttet!

De jag gjorde den dagen på klippan var inte för din skull, det va för min egen. För att jag orkade inte bära på smärtan och den fullständiga ilska de medförde.

Nu..... Jag kan inte. Jag kan inte förlåta dig. Jag är inte där. Jag klarar inte av det. Jag känner den inte. Förlåtelsen.....
De tar en enorm energi av mig varje dag, den suger musten ur mig.
All den energi som går upp i rök för att gå omkring och vara pist of hela tiden är hemsk!
Jag vet!!
Men jag klarar inte av de, jag kommer hålla dig skyldig till min smärta tills dagen då jag dör..
De är så de känns, men jag hoppas för min egen skull och jag ber varje dag att jag ska kunna släppa taget.
Att jag ska få känna dendär befriande känslan åter igen.
Den kommer, när jag är redo de vet jag. Under tiden får jag ha tillit till att jag är precis där jag ska vara.
Jag vet att jag får inte mer än vad jag klarar av, men jusst nu känns de som att min högre makt inte borde ha den tilliten till mig ..

Fyy faan för dig!
Jag har inte sagt de till någon, jag har bara skrivit de i ord. Du vet inte vem jag är och jag vet inte vem du som läser är.
Och du kan inte döma mig !
Jag äer inget offer, för jag kommer aldrig tillbaka!

Och den som säger att kärleken övervinner allt, den har fel. Den personen som säger de har inte upplevt verkligheten

Om jag är bitter? Jag blir bitter när jag hör ditt namn, jag blir bitter när jag hör din röst, jag blir bitter när jag blir påmind om allt som hänt, jag blir bitter när minnena kommer tillbaka , när jag tänker på allt jag fått gått igenom, jag blir även bitter på mig själv emellanåt, när jag ställer mig frågan Varför jag utsatt mig själv för detta trauma.
Du brukar fråga mig ibland att de kan inte bara vara ditt fel, att jag har en del i de hela som hänt. Jag brukar säga nej, de har jag inte. Men när jag ställer den frågan till mig själv så kan jag svara okej, jag har min del i de hela att skylla på mig själv. Och svaret blir då, ja, jag har en del i det att JAG STANNAT KVAR, Jag är hälften delaktig i min egen sorg. Jag hade kunnat rädda min själ mycke tidigare än 5 år senare.
Jag gjorde inte det och kanske var jag inte redo heller, jag är bara TACKSAM idag att jag lever. Att jag kom därifrån med livet i behåll.
Jag har haft mycke tid att tänka sen den 4 februari 2012 ... nätterna har varit sömnlösa i ilska och tårar blandat med sinnesro om vart annat. Tankarna har ekat och oftast har jag inte känt något alls.
jag dog inombords när du la dina nävar på mig. Aldrig har jag känt mig så sviken förr! Aldrig har jag varit så likgiltigt ut och in. Jag Förstod inte då i min förtvivlan och jag förstår inte idag heller hur du kunde göra så. Jag tror inte att du FATTAR VAD DU GJORT EGENTLIGEN .
Hur du fått mig att känna...

jag fick lämna allt vi byggt upp!
Du går kvar i mina fotspår. Du rör vid allt jag har skapat och tagit i.
Naturen som jag förälskade mig i. Där går du och undrar om jag någonsin kommer tillbaka.
Eller om jag är borta för alltid.

Om du skulle känna den sorg och bitterhet jag bärt runt på, skulle du köpt dig ett rep och avslutat livet. För den är grotesk och vidrig. Jag gjorde de, men jag hade tur.

Men aldrig idag. Aldrig ,
Idag är jag okej så länge jag håller mig borta ifrån dig. Jag kan andas och att andas min egen luft är ett privilegium. Jag kan andas men känner fortfarande en sorg i min kropp värka. Jag tror den alltid kommer stanna där. Märkt för livet! Formad och härdad.

Jag ville ge dig precis allt, och de kunde jag ha gjort !
Men du har aldrig förtjänat mig. Aldrig !
Magin som fanns när vi åkte, finns inte längre. Den försvann när du tog dig rätten till min egen kropp. Där dog allt! Jag dog, du dog. Kärleken dog. Vi dog. Stunder av magi dog. Och aldrig har de bleve desamma igen...
Jag har ett brinnande förakt av hat i mina ögon , när jag ser på dig. De är bara sorg.

Jag skriver inte till dig . jag skriver för att jag ska släppa taget om min ilska och bitterhet, jag skriver för att läka mig själv .
Och jag hoppas att jag än dag kommer att klara av de. För de liv jag left med dig de senaste åren är inte normalt. Jag har träffat många människor på min väg men aldrig något så sjukt som i din värld. Håret reser sig på mina armar av bara tanken.

Jag är tacksam... Jag är nykter, jag har min älskade ängel, jag är fri från besattheten att förstöra mitt eget liv Allting sker av en anledning, och jag kommer en dag få veta varför just jag fick gå igenom dehär .

Tills dess,, ta hand om varandra..
Livet är för kort för att vara olycklig.

9 månader har gått. Jag har varit tvungen att sätta mig skälv på paus för att ro ihop allting. Själv med en liten i armarna. Det har varit dom mest skrämmande tiden i mitt liv på ett helt nytt plan. Men oxå den mest värdefulla och lyckligaste tiden! Jag har gått igenom så mycke på dessa månader och jag har inte vågat känna efter hur mitt jag mår för jag har varit så uppslukad av min dotter för att kunna vara allt för henne, för det är de hon förkänar! De bästa! Hon bad inte om att få komma till denhär världen och absolut inte att komma till den situation hon och jag hamnade i när jag tvingades lämna hennes pappa för att han misshandlad mig. Natten då hon föddes började våran ensamma resa tillsammans. Jag är inte ledsen för att jag tar hand om henne själv, jag är lessen för den familj jag så länge drömt om , men aldrig fick. Jag känner mig blåst på min dröm. Jag hade äntligen fått fotfäste i mitt nya liv och då kom nästa smäll. Det känns som igår när jag trodde att han skulle ta livet av mig, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, de enda jag tänkte på va Min lilla ängel. När jag äntligen tog mig ut med henne från huset och vi körde mitt i den mörka natten genom skogen kändes det som mitt liv va över, tusen tankar ekade i huvet. Jag kände mig så liten och värdelös, förstföderska och ensam. Sviken och skändad. Sorgsen och olycklig. Förnedrad och besegrad. Jag grät mig igenom dom nästkommande månaderna med min ängel i min famn. 5 veckor gammal. Bad tusentals böner till min högre makt att han skulle höra mig och skydda oss. Hjälpa mig att vara allt jag kan för min dotter. Ge mig styrka och mod.

Hon är allt för mig! Precis allt! Hon ger mig kärlek, tröst, värme, lycka och mening. utan henne tror jag inte att jag orkat leva! jag är tacksam och inte en enda dag låter jag gå förbi utan att jag talar om för henne hur mycke jag älskar hon, jag älskar henne så mycke att det gör ont i hela min kropp!!!!
Jag önskar bara att jag kan släppa taget om det som hänt, dom andra drömmarna som jag drömt, som en efter en har tagit slut. Att smärtan ska försvinna och sorgen blekna ut.

Att mitt jag ska våga känna på mina känslor utan att vara rädd för att rasa samman i tusentals bitar igen. Att jag ska läka.