Om jag är bitter? Jag blir bitter när jag hör ditt namn, jag blir bitter när jag hör din röst, jag blir bitter när jag blir påmind om allt som hänt, jag blir bitter när minnena kommer tillbaka , när jag tänker på allt jag fått gått igenom, jag blir även bitter på mig själv emellanåt, när jag ställer mig frågan Varför jag utsatt mig själv för detta trauma.
Du brukar fråga mig ibland att de kan inte bara vara ditt fel, att jag har en del i de hela som hänt. Jag brukar säga nej, de har jag inte. Men när jag ställer den frågan till mig själv så kan jag svara okej, jag har min del i de hela att skylla på mig själv. Och svaret blir då, ja, jag har en del i det att JAG STANNAT KVAR, Jag är hälften delaktig i min egen sorg. Jag hade kunnat rädda min själ mycke tidigare än 5 år senare.
Jag gjorde inte det och kanske var jag inte redo heller, jag är bara TACKSAM idag att jag lever. Att jag kom därifrån med livet i behåll.
Jag har haft mycke tid att tänka sen den 4 februari 2012 ... nätterna har varit sömnlösa i ilska och tårar blandat med sinnesro om vart annat. Tankarna har ekat och oftast har jag inte känt något alls.
jag dog inombords när du la dina nävar på mig. Aldrig har jag känt mig så sviken förr! Aldrig har jag varit så likgiltigt ut och in. Jag Förstod inte då i min förtvivlan och jag förstår inte idag heller hur du kunde göra så. Jag tror inte att du FATTAR VAD DU GJORT EGENTLIGEN .
Hur du fått mig att känna...

jag fick lämna allt vi byggt upp!
Du går kvar i mina fotspår. Du rör vid allt jag har skapat och tagit i.
Naturen som jag förälskade mig i. Där går du och undrar om jag någonsin kommer tillbaka.
Eller om jag är borta för alltid.

Om du skulle känna den sorg och bitterhet jag bärt runt på, skulle du köpt dig ett rep och avslutat livet. För den är grotesk och vidrig. Jag gjorde de, men jag hade tur.

Men aldrig idag. Aldrig ,
Idag är jag okej så länge jag håller mig borta ifrån dig. Jag kan andas och att andas min egen luft är ett privilegium. Jag kan andas men känner fortfarande en sorg i min kropp värka. Jag tror den alltid kommer stanna där. Märkt för livet! Formad och härdad.

Jag ville ge dig precis allt, och de kunde jag ha gjort !
Men du har aldrig förtjänat mig. Aldrig !
Magin som fanns när vi åkte, finns inte längre. Den försvann när du tog dig rätten till min egen kropp. Där dog allt! Jag dog, du dog. Kärleken dog. Vi dog. Stunder av magi dog. Och aldrig har de bleve desamma igen...
Jag har ett brinnande förakt av hat i mina ögon , när jag ser på dig. De är bara sorg.

Jag skriver inte till dig . jag skriver för att jag ska släppa taget om min ilska och bitterhet, jag skriver för att läka mig själv .
Och jag hoppas att jag än dag kommer att klara av de. För de liv jag left med dig de senaste åren är inte normalt. Jag har träffat många människor på min väg men aldrig något så sjukt som i din värld. Håret reser sig på mina armar av bara tanken.

Jag är tacksam... Jag är nykter, jag har min älskade ängel, jag är fri från besattheten att förstöra mitt eget liv Allting sker av en anledning, och jag kommer en dag få veta varför just jag fick gå igenom dehär .

Tills dess,, ta hand om varandra..
Livet är för kort för att vara olycklig.