9 månader har gått. Jag har varit tvungen att sätta mig skälv på paus för att ro ihop allting. Själv med en liten i armarna. Det har varit dom mest skrämmande tiden i mitt liv på ett helt nytt plan. Men oxå den mest värdefulla och lyckligaste tiden! Jag har gått igenom så mycke på dessa månader och jag har inte vågat känna efter hur mitt jag mår för jag har varit så uppslukad av min dotter för att kunna vara allt för henne, för det är de hon förkänar! De bästa! Hon bad inte om att få komma till denhär världen och absolut inte att komma till den situation hon och jag hamnade i när jag tvingades lämna hennes pappa för att han misshandlad mig. Natten då hon föddes började våran ensamma resa tillsammans. Jag är inte ledsen för att jag tar hand om henne själv, jag är lessen för den familj jag så länge drömt om , men aldrig fick. Jag känner mig blåst på min dröm. Jag hade äntligen fått fotfäste i mitt nya liv och då kom nästa smäll. Det känns som igår när jag trodde att han skulle ta livet av mig, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, de enda jag tänkte på va Min lilla ängel. När jag äntligen tog mig ut med henne från huset och vi körde mitt i den mörka natten genom skogen kändes det som mitt liv va över, tusen tankar ekade i huvet. Jag kände mig så liten och värdelös, förstföderska och ensam. Sviken och skändad. Sorgsen och olycklig. Förnedrad och besegrad. Jag grät mig igenom dom nästkommande månaderna med min ängel i min famn. 5 veckor gammal. Bad tusentals böner till min högre makt att han skulle höra mig och skydda oss. Hjälpa mig att vara allt jag kan för min dotter. Ge mig styrka och mod.

Hon är allt för mig! Precis allt! Hon ger mig kärlek, tröst, värme, lycka och mening. utan henne tror jag inte att jag orkat leva! jag är tacksam och inte en enda dag låter jag gå förbi utan att jag talar om för henne hur mycke jag älskar hon, jag älskar henne så mycke att det gör ont i hela min kropp!!!!
Jag önskar bara att jag kan släppa taget om det som hänt, dom andra drömmarna som jag drömt, som en efter en har tagit slut. Att smärtan ska försvinna och sorgen blekna ut.

Att mitt jag ska våga känna på mina känslor utan att vara rädd för att rasa samman i tusentals bitar igen. Att jag ska läka.