Jag vill inte tala om för någon hur smärtan brinner inombords.
För ingen ska tro att jag ser mig själv som ett offer, jag vill inte ha någon sympati, jag vill inte att någon ska titta på mig och säga att det är synd om mig för det jag gått igenom.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, snarare tvärt om.
De människor som dömer mig för att jag gör de val jag gör, är människor som inte vet vad du gjort!

Det som har tyngt mina axlar som sten har blivit till damm jag sopat av.
Men tyngden har lagt sig på ett annat ställe och gnagt upp ett hål i mitt bröst som bara blivit större och större med tiden.

Jag har inte hittat något att fylla detta tomrum med än.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna få tillbaka de som tagits ifrån mig. Om jag någonsin kommer att få sinnesro just där inne. Det krävs ett hårt arbete för de.
Och jag kommer nog alltid att gå och undra varför... Hur en människa kan bli så jävla ond. Vad de är som driver att vilja skada någon annan på detta sätt.

Jag förlät dig en gång och jag minns den dagen som om de vore igår.
Jag släpade fötterna efter mig en lång tid, gnistan var borta, glöden till livet och till mig själv hade brunne ut för länge sen.
Någonting var jag tvungen att göra, och de va då jag förstog att förlåtelse var min enda utväg. Inte för din skull utan för min egen..
De tog ytterligare ett tag till jag en dag tog upp telefonen och ringde dig och vi träffades .
De va sommar , de hade passerat 9 månader förbi, vi satt på Klippan och jag sa att de är något jag måste få säga. Tårarna började rinna, det kändes som om jag hade fått tunghäfta. Orden satt fast men till slut så sa jag de.. " jag förlåter dig, jag sätter dig fri för det du gjort, men framför allt så sätter jag mig själv fri" .
Den känslan va oändlig och jag menade de fullt ut varenda ord. Och inte en enda gång sedan dess har jag hållet dig skyldig för den smärtan igen. Däremot har jag fått ätit upp ett x antal gånger att jag satt dit dig för de, av ingen annan än dig.. Ruttet!

De jag gjorde den dagen på klippan var inte för din skull, det va för min egen. För att jag orkade inte bära på smärtan och den fullständiga ilska de medförde.

Nu..... Jag kan inte. Jag kan inte förlåta dig. Jag är inte där. Jag klarar inte av det. Jag känner den inte. Förlåtelsen.....
De tar en enorm energi av mig varje dag, den suger musten ur mig.
All den energi som går upp i rök för att gå omkring och vara pist of hela tiden är hemsk!
Jag vet!!
Men jag klarar inte av de, jag kommer hålla dig skyldig till min smärta tills dagen då jag dör..
De är så de känns, men jag hoppas för min egen skull och jag ber varje dag att jag ska kunna släppa taget.
Att jag ska få känna dendär befriande känslan åter igen.
Den kommer, när jag är redo de vet jag. Under tiden får jag ha tillit till att jag är precis där jag ska vara.
Jag vet att jag får inte mer än vad jag klarar av, men jusst nu känns de som att min högre makt inte borde ha den tilliten till mig ..

Fyy faan för dig!
Jag har inte sagt de till någon, jag har bara skrivit de i ord. Du vet inte vem jag är och jag vet inte vem du som läser är.
Och du kan inte döma mig !
Jag äer inget offer, för jag kommer aldrig tillbaka!

Och den som säger att kärleken övervinner allt, den har fel. Den personen som säger de har inte upplevt verkligheten